De goda människornas tystnad

Vart vi tog vägen? Åh, vi tillbringade ett par dagar tillsammans. Och under de där dagarna hann vi göra en lista på förbättringar här i bloggen. Och så dog vi av prestationsångest. Nu hörs här bara de andras röster och vi vet inte längre vem som är människa och vem som är icke-människa, vem som är ond och vem som är god. Men det är vi som är tysta.

Sällskapet guidar

Vi har alla varit med om det. Du vaknar framåt kvällningen med huvudvärken som hammarslag innanför pannbenet. Kroppen är lealös som en mask någon delat på mitten, för det där med att de fortsätter leva i båda ändarna är bara en myt. Eller som man också kan kalla det: en lögn. En vidrig lögn.

Du reser dig mödosamt upp i sittande position, med samma vanliga gamla ångest som bara skaver och skaver mot insidan av ditt bröst, men nu fördubblad av alkoholens hänsynslösa framfart. Du sneglar på golvet intill sängen och jovisst, där står den. Bag-in-boxen som du så tappert sörplat i dig helt själv föregående natt. Medan du funderar på om du hellre vill ge dig en uppmuntrande kram eller bitchslappa dig i ansiktet kastar du av dig täcket och släpar din sorgliga gestalt in i duschen.

När du kommer ut igen är kanske stanken borta, men känslan av omedelbar undergång hänger kvar som en nynazist i... ja varsomhelst egentligen. Du återvänder till sängens trygga famn, lyfter upp det underbara duniga molnet och. Men vad nu? Ditt fina, vita lakan är täckt av rödbruna fläckar. De ser ut som döda rosor. Det är här Sällskapet stiger in för att hjälpa dig genom att erbjuda dig en fantastisk


guide till mens och vin

Det hela är mycket enkelt. Följ bara anvisningarna nedan och du kommer ha läget under kontroll på ett kick!  (Obs att guiden inte gäller om något av följande passar in på dig: Du dricker inte rött vin, du har regelbunden mens som du antecknar i en almanacka eller liknande (freak), du sover med underkläder och skulle således upptäcka om du fått mens under natten, du har inte mens för du är en osympatisk varelse, t.ex. man) Så! Los!

1. Lukta på det. Luktar det vin?
Ja: Gå till svar a.
Nej: Gå till fråga två

2. Smaka på det. Smakar det vin?
Ja: Gå till svar a.
Nej: Gå till fråga tre.

3. Få en vuxen att tvätta lakanet i tvättmaskin åt dig. Är fläckarna kvar?
Ja: Gå till svar a.
Nej: Gå till svar b.

Svar a: Det är vin.
Svar b: Det kanske var mens, men kan ha varit vin. Och det hoppas jag för din skull att det var. För seriöst. Du har smakat på det. Ew.

Varsågoda alla!
/En horunge

Går i regn och blåst med en äcklig L&M i mungipan och en Nettokasse fylld med födelsedagspresenter till mig själv. Gin, vin och chips. Funderar som vanligt på livets absoluta meningslöshet och alla tings förgänglighet och ultimata värdelöshet. Kommer som alltid bara fram till en enda slutsats, den slutgiltiga åtgärden som inte botar eller löser något, inte dämpar ångesten eller lättar den enorma tyngden som vilar på mina spröda, darrande axlar och som kastar en skugga över hela min person: Blogga om det.

Världens sämsta komplimang

Igår fick jag världens sämsta komplimang av en man som gjort sig känd för klassiker som "Ditt hår luktar inte så äckligt, trots att det är fettigt". Jag skäms när jag nedtecknar detta, så stört dålig är komplimangen. Mannen i fråga var alltså på en dejt med mig när han avslöjade att han ska till en klubb och se kvinnor klä av sig för pengar i helgen. Jag sa: "Jaha." Han sa: "Ehh. Jag skulle betala dig mer." I ett allvarligt försök att vara charmig. Män.

I cirkeln

Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är besviken.
Du är hoppfull.
Du är en idiot.

"Så kan du inte ha det."
"Nej."
"Det är viktigt att du förstår det."
"Ja."

Äntligen, Ä N T L I G E N, en utekväll. Med vänner, de trevliga vännerna, och alkohol, alkohol som är god. Det är för bra för att vara sant. Jag förtjänar det inte. Men ta det lugnt, för inom fem minuter har ämnet hunnit bli hur [jävla] bra min inte längre pojkvän är, hur kul det hade varit om han hade varit med. Och så klart, hur dum jag var och hur det var mitt fel. Jag försöker förklara att passivitet inte gör någon helt oskyldig (det har varit M I T T fel sen vi träffades, det var kanske det enda vi var överrens om, så här när en ser tillbaka på det), men det låter ju så ihåligt. En ursäkt. Jag skyller ifrån mig. Sedan säger han: "Det är nog svårt att vara ihop med dig, du är så komplicerad." Och jag tror jag ska gå av. Kan vi inte sluta prata om det?! Kan ni inte bara snälla förlåta mig? Förlåt mig. F ö r l å t mig. Det var mitt fel. Alltid mitt fel, mitt fel, mitt fel. Förlåt mig. Förlåt mig. Men han sväljer en jäger och kan inte förlåta för någon annan.