Äntligen, Ä N T L I G E N, en utekväll. Med vänner, de trevliga vännerna, och alkohol, alkohol som är god. Det är för bra för att vara sant. Jag förtjänar det inte. Men ta det lugnt, för inom fem minuter har ämnet hunnit bli hur [jävla] bra min inte längre pojkvän är, hur kul det hade varit om han hade varit med. Och så klart, hur dum jag var och hur det var mitt fel. Jag försöker förklara att passivitet inte gör någon helt oskyldig (det har varit M I T T fel sen vi träffades, det var kanske det enda vi var överrens om, så här när en ser tillbaka på det), men det låter ju så ihåligt. En ursäkt. Jag skyller ifrån mig. Sedan säger han: "Det är nog svårt att vara ihop med dig, du är så komplicerad." Och jag tror jag ska gå av. Kan vi inte sluta prata om det?! Kan ni inte bara snälla förlåta mig? Förlåt mig. F ö r l å t mig. Det var mitt fel. Alltid mitt fel, mitt fel, mitt fel. Förlåt mig. Förlåt mig. Men han sväljer en jäger och kan inte förlåta för någon annan.